Sniph Aesthetic - Sang Bleu av Le Galion


Sniph Aesthetic - Le Galion Sang Bleu

En ofullständig och bortglömd formel från tidigt 70-tal. Återuppväckt från de döda under 2016. Tiderna har förändrats. Men hur är det med doften?

Franska parfymhuset Le Galion var en av de stora spelarna på parfymmarknaden under större delen av förra seklet. Husets mest ikoniska doft, Sortilège, fick äran att agera signaturdoft åt en av New Yorks mest kända jazzklubbar under 30-talet. Under början av 80-talet fick ett amerikanskt investmentbolag upp ögonen för Le Galions framgångar vilket sedermera ledde till ett uppköp. Detta resulterade till att Le Galion strax därpå drevs i botten och tvingades, efter mer än 50 år av framgång, släcka ner verksamheten. Men så en vacker dag. År 2014. Mer än 30 år efter undergången, återuppväcktes Le Galion. Sedan dess har det handlat om att återuppta statusen från forna glansdagar.

Sent 70-tal. Den legendariske parfymören Paul Vacher jobbar på något alldeles speciellt, tillägnat 70-talets ikoniska “man-man”. Arbetet avbryts och den ofullständiga formulan förblir en pappersprodukt i en byrålåda. Inte förrän 2016 dammas det gamla receptet av och kan äntligen färdigställas. Doften är en form av motreaktion till de nutida, och tyvärr ofta generiska, maskulina parfymer som ockuperar tax-free hyllorna idag. Sang Bleu (franska för ‘blått blod’) är en hyllning till de extravaganta och ultramaskulina dofterna från 80-talet som inte ursäktar sig för någon. De som har åldern inne minns säkert att nattklubbarna på 80-talet kännetecknades av dofterna från maskulina mastodonter som Kouros och Antaeus. Mäktiga dofter som spelar på kontrasten mellan djuriskt slash smutsigt och rent slash fräscht.

Sang Bleu flirtar tydligt med dessa 80-talsikoner men har kammats till något för att tilltala den samtida publiken. Doften då? Det som hände mig första gången jag doftade på Sang Bleu var att jag kastades tillbaka i tiden. Jag var berusad, lycklig och jag befann mig framåtlutad över en pissoar på en nattklubb där dessa små tvåldoftande block gjorde sitt yttersta för att dämpa omgivningens fräna odör. Det är doften av eufori, begär, glädje, synd och ångest. Det är rent och fräscht på ytan med samtidigt döljer den något mörkt och mindre smickrande som morrar under ytan.

Sang Bleu. Doften av eufori men samtidigt ångest över förträngd vetskap om morgondagens pinor. Lite som den gången som du och den där trevliga främlingen, under berusad glädje, utlovade varandra livslång broderlig vänskap under småtimmarna. Vid pissrännan på Berghain.

 

- J.R.V

 


Kommentera


Kommentarer kommer att granskas innan de publiceras.